Inte ens två veckor har jag jobbat och kommer hem halvnio från föreläsningen jag skrivit om tidigare, har bultande huvudvärk och är helt slut. Tar två Alvedon och går och lägger mig direkt. Somnar inte utan tankarna går i 180. Jag måste dra ner på tempot. Vad händer i morgon? Jag måste prioritera min hälsa. När skall jag sätta mig under morgondagen och klämma in åtaganden som måste hinnas med? Jag måste hit. Jag måste dit. Hur i helvete hamnade jag i denna stresskarusell utan att jag märkte det?
Jag längtar till helgen. Bara vi fyra utan några åtaganden. Jag längtar efter Majken så att det svider i magen. Har haft alldeles för lite Majkentid denna vecka.
Jag är uppvuxen med att jobbet alltid kommer först. Det är viktigast. Att vara lojal mot sin arbetsgivare. Det har inte funnits en ond baktanke men så var det. Och det sitter så djupt rotat hos mig. Det är ju en sanning jag vuxit upp med, levt med. Ni kan döma mig om ni vill men gudarna skall veta att jag försöker. Jag försöker att omvärdera den sanningen. Jag gör verkligen det. Och jag skall lyckas. Jag måste. För tjejernas skull. Och för Jimmys. Och vet ni vad? Allra, allra mest för min skull. För livet påminner så mycket om principen med de syrgasmasker som finns i alla flygplan. Hjälp dig själv först. Och sedan kan du hjälpa andra.
↧
Hjälp dig själv...
↧
